regnbåge

efter tider av glömska

efter tider av tomhet

träffas jag av strålar av regnbågar

strålar igenom mig

och lämnar mig naken och blottad

frågandes om alla kan leva sitt liv

på alla dessa olika vis

fascination

är det minsta man kan säga

glömska

visste precis
men nu är det tomt
jag följer inte de givna mallarna
spåren
och då går det snett

lack of inspiration

inspirationslack

jämns med mordplatsen inser jag mig vara

missunnsam, kontrollerad och rentav bitter

samtidigt osjälvisk drivande och petig

och sången, nej lyriken, gjorde mig varm

i själen men kall i hjärtat och nu skriver 

jag ur hjärtat bortanför strukturen

passus

inte kontrollerad snarare otvunget bortskämd

konservativ och omständig. så. men ändå inte

det utan något helt annat men det har flugit mig

förbi bortom badrumsspegeln

slut

VÅGAR

jag närma mig?
det är så svårt
enklast är
att fly
rödvin, fikon, clementiner och sängar
när du minst anar
det smyger sig
misstron inpå
husknuten du
hatar människor
misstror river sönder
och skriker inne
inne skriker du
för det låter för
högt annars
på utsidan som en
ananas fast taggigare
river du ni allt upp sår
i min själ väggar och hud
om det nu finns sådana
men jag känner ju dom

lite hitan lite ditan

något sånär flyr jag medan jag möter
mig själv och trivs mer och mer när
lördagens tunga sten lyftes från min
nacke och jag går vidare med huvudet
sträckt högt och stärkt är vad jag är
trots besvikelser ensamhet och utsatthet
i denna sjuka värld utan uppehåll med
pilar från alla håll men dock med
andningshål uppåt som är livsuppehållande
heligt var det och jag försöker varje dag
att leva mitt liv inte bara vinna ett krig
både och
både och
för jag är människa och jag är lika mycket
som alla andra och du rör inte till det
längre jag saknar inte ens utan jag älskar
bara och det inte så bara trots drömmar
trots klavertramp älskar jag stort

taggig

är som en taggig boll
igelkott
mjuk på insidan men vräker ut spydigheter
vill inte ha svar
vill inte ge svar
vill inte ha nuet
vill ha höst
ha svar
ändå
orkar inte förbereda
tycker att jag borde kunna
ändå
men ingen kan
ändå

alla lär sig genom att försöka
genom att öva
genom att ta in
genom att misslyckas
och göra om
om och om igen
även jag
har jag lärt

men måste börja någonstans
börjar med att sola på balkongen
fly verkligheten med solisar, på tok för mycket slösurfande
samt smsande ut i verkligheten (?) andras iallafall
förlorar mig i en bok
förlorar mig i mig själv
stirrar ut men inte in
når inte in
kräks
för jag kan inte se mig själv som jag vill se mig
jag måste det för att kunna bli den jag vill vara

jag stirrar
men når inte fram

trampar

tänker efter redan före men för mycket
kastar iväg tanken men den hinner
pulvriseras innan den i hast kommer
flygandes tillbaka till mig och då ger den
mig ingenting

vet inte var jag ska börja, vad jag ska
börja med eller när det ska sluta

vet ingenting

allt jag vet är att det bankar intill mig
och att jag hänger och dinglar i luften

detta, tänker jag, är att stoppa sig själv
innan man ens har börjat

för det finns ju inga möjligheter - bara
problem, eller hur var det nu igen?

tillåt/stoppa

du kan nå botten och lära dig

till nästa gång

du kan tillåta dig själv att leva 

och lära

du kan stå och se men missa målet

men du kan titta igen och se

du kan vara stolt till din nackdel

men ha en stolt integritet

du kan också inse ditt eget bästa

och stanna upp innan 

men du kan framförallt våga

för att aldrig fastna

ständigt rulla

men ta med dig det fina

från vägen

utforska

lev 

lär

stopp

ge inte mer rum än nödvändigt

tillåt inte

börja inte

och 

framförallt

fortsätt inte, utan avbryt

vad du än gör

ge inte dig själv skulden

så att skammen skapas

men ta istället

ansvar

du blir vad du är

du är vad du gör

du tänker som du skapar

du gör vad du blir

du blev vad du inte ville

om du inte stannar upp

ut/in

utföra

utforska

utmana

ser sambandet?

man ger sig hän

ger ut

av sig själv

först då kan man vända sig

in 

igen

och

få ut något av sig själv

så ut i världen, kasta dig handlöst ut

för du kan bara falla

och resa dig igen

få ett nej

men nästa gång ett ja

"det är bara att köra" 

ibland

och

tillochmed

ganska ofta

rädsla

det kallar på mig

                       retar i mitt inre

jag väljer inte

                       det letar sig fram

sliter

och drar

trycker och pressar

sig fram

mitt inre slits upp

                         och ut kommer du

jag darrar för jag inser

                         att allt finns på insidan

näraslashavstånd

du

nära

men jag själv

avstånd

ibland är det som att se sig själv

nära

påminnas om sig själv, även det onda

avstånd

därför är att säga till, som att tillrättavisa sig själv

nära

men det skapar

avstånd

jag älskar

nära

men vet inte hur man gör ibland

avstånd

förlåt kära

nära

nära

närmare än vad jag tror

står den där runt hörnet

och knackar på

därför 

var här

var nu

lev

njut

gläds

åt dagen

livet 

nuet

de älskade

allt är evigt idag

men förgängligt imorgon

förvånad

över att jag reagerar som jag gör

på allt

även verklighetens overklighet

och overklighetens verklighet

överraskar lika mycket 

bägge två

varje gång de slår mig

med häpnad

och jag slår mig själv

med häpnad

likaså

återigen

detta med att få äta upp det man gjort

men så kan man också se 

att man haft väldig tur

det kunde blivit mycket

värre

och jag har det ju ganska bra

trots blackvalleys grå omnejd

i min ensamhet

dock inte helt ensam

"det är ju bara att ringa" 

men självvald ibland

men längtar hem

till vårt nya hem

det gör jag

styrka

överallt finns energi

styrka

möjligheter

ljus

men det finns också

mörker

tyngd

sorg

besvikelser

jag stoppar mig själv

när jag inte tar in det

som finns på vår jord

människor

också

men att resa sig

bara göra

bara vara

är ibland att överleva

men även att leva

ibland tvingar livet självt fram dess intressen

hellre fly än illa fäkta?

man får äta upp det man gör

man får lära sig och gå vidare

troligtvis hela livet

man kan aldrig fly från sig själv

jag kan tacka mina nära för 

att de påminner mig om vad 

jag behöver tänka på

att jag behöver hålla i mig

tänk att en människa kan

vara en spegel! 

nu är vi på plats och lever

och trivs

och tar det lugnt

det behövs

ensam

att vara med

att vara två 

att vara flera

eller

att inte vara avskild med vilja

det är det som är skillnaden

mellan att ha ett liv, forma

ett liv, forma din omvärld,

bygga upp samhället till att

vara det som det är

vår värld ser ut som den gör

därför att vi möter andra och

bygger upp vår relativa verklighet

det är så du blir till

när du är ensam står du avskild

från omvärlden och därmed även

verkligheten

du formar

du formas

lev länge och väl 

med andra

inte utan dem

jag saknar dig

identitet

är det något vi själva har
eller är det något andra ger oss?

vilka vi egentligen är
kanske vi inte ens vill visa

är de ens värda att få den insikten?
när grogrunden inte finns
där den hade kunnat tänkas växa

så sköna vyer

att få uttrycka sig
tömma sig på tankar
vara här men också visa för andra
det behöver jag nu