tillåt

de här dipparna
är bara att vänja sig vid
nu när sorgen är så påtaglig
sen måste jag sluta jämföra mig
med andra
med dåtid
låt tårarna rinna
ta inte in andras dom
du behöver inte vara däruppe
du kan vara i mitten
du är nog
du duger
hur du gör
och lever
och misslyckas
och lyckas
eller finns det ens?
är inget värre än någon annan
förlåt dig själv
förlåt dig själv

älskade farfar

på en dag slutade du att existera
dagen innan ville en annan få sluta frivilligt
några veckor tidigare ytterligare en annan

hur kan man bara inte finnas längre?
hur kan vi andra bara få fortsätta att finnas till?
vad är skillnaden?

som M sa, är det tider av nöd just nu
och i dom blir jag känslokall
men idag grät jag
igen och igen
befriande
läkande

välkomnade
ett utsläpp

på den finaste dagen lämnade du oss
men jag är glad
för du var nöjd
”mätt av dagar”
25 år med flaggan i topp
du var hennes "riktiga man"
som hon kände sig trygg med
du startade alltid dansen
trots dina dåliga, böjda knän
sarkastisk, ironisk, skojfrisk
brutalt ärlig
osmidig
men välvillig
brann för det du trodde på
var så noga med att vi också skulle göra det
så orolig för oss
levnadsglad
en sköning

och till dej,
lilla mamma, vi är inte arga
bara oroliga
vi hoppas du vaknar upp
ser
och inser

- vi ses snart igen.

repris

jag blev rädd igår
för allt inkapslat
alla känslor jag förr släppte ut

nu är det bara trögflytande
inget kommer in
men gråten finns där
hotandes
om att ta över
allt

dock är jag lugn
förväntansfull
fokuserad
på det äventyr som väntar


3 ynka månader, sen är du här lilla D.
hon rör sig så

och store bror är genomläst
och jag insåg
att det är temat
för vad jag går genom
skuld
antagen
förmodad
på förhand
i efterhand
för mamma
för moster
för farfar
för storebror
för pappa

men jag kan inte ta det nu
nu när jag har en till att ta hand om
jag har sett hur det går när man tappar fokus

men sörja, vara arg, det är vad jag behöver