krönikeämne

på uppmaning av yttre krafter skriver jag om vad jag gärna skulle skriva om.

nämligen ensamhet, utanförskap. att leva lycklig men ändå utanför
och kanske inte vilja möta den där otäcka omvärlden, utan få ta små
stapplande steg ut i verkligheten
i sin egen takt.
varför inser vi inte att alla är ensamma? ensamma i sig själva, och utanför
på något sätt. en är tjock, en muslim, en smal, en olycklig, en konstig, en snygg,
en sjuk, alla utanför - på sitt sätt. och någonstans där möts vi, i vår konstighet, i
vårt utanförskap, i vår ensamhet - och, möter, förstår och anknyter till varandra.

det om det jag vill skriva om. nu ska jag fortsätta med att bara tänka.

/d

faktiskt

avsnitt

detaljer skymtar förbi
och snart igen
dyker de upp
sammanhanget klarnar

ser tydligt påverkan utifrån
men inifrån är det blankt
det som vill ut stannar
det som vill in glöms bort

är jag bara en skugga av mig själv?
vad väntar själen på?
ett vulkanutbrott
en katastrof
eller bara tider av ro
frågor
men inga svar

väntar vidare
men trivs ändå
oförklarligt nog
faktiskt

regnbåge

efter tider av glömska

efter tider av tomhet

träffas jag av strålar av regnbågar

strålar igenom mig

och lämnar mig naken och blottad

frågandes om alla kan leva sitt liv

på alla dessa olika vis

fascination

är det minsta man kan säga

glömska

visste precis
men nu är det tomt
jag följer inte de givna mallarna
spåren
och då går det snett

lack of inspiration

inspirationslack

jämns med mordplatsen inser jag mig vara

missunnsam, kontrollerad och rentav bitter

samtidigt osjälvisk drivande och petig

och sången, nej lyriken, gjorde mig varm

i själen men kall i hjärtat och nu skriver 

jag ur hjärtat bortanför strukturen

passus

inte kontrollerad snarare otvunget bortskämd

konservativ och omständig. så. men ändå inte

det utan något helt annat men det har flugit mig

förbi bortom badrumsspegeln

slut

VÅGAR

jag närma mig?
det är så svårt
enklast är
att fly
rödvin, fikon, clementiner och sängar
när du minst anar
det smyger sig
misstron inpå
husknuten du
hatar människor
misstror river sönder
och skriker inne
inne skriker du
för det låter för
högt annars
på utsidan som en
ananas fast taggigare
river du ni allt upp sår
i min själ väggar och hud
om det nu finns sådana
men jag känner ju dom

lite hitan lite ditan

något sånär flyr jag medan jag möter
mig själv och trivs mer och mer när
lördagens tunga sten lyftes från min
nacke och jag går vidare med huvudet
sträckt högt och stärkt är vad jag är
trots besvikelser ensamhet och utsatthet
i denna sjuka värld utan uppehåll med
pilar från alla håll men dock med
andningshål uppåt som är livsuppehållande
heligt var det och jag försöker varje dag
att leva mitt liv inte bara vinna ett krig
både och
både och
för jag är människa och jag är lika mycket
som alla andra och du rör inte till det
längre jag saknar inte ens utan jag älskar
bara och det inte så bara trots drömmar
trots klavertramp älskar jag stort