Att känna

En sån där dag

Då allt bara känns fel

När tanken föder en tanke

Som blir till en spiral

Och sen är det liksom kört

Bortkopplat

Som ett barn 

Som bara gråter

Övertrött

Förväntansfull 

Bitter

Peppad

Sorgsen

Orolig

Skräckslagen

Fascinerad

Stolt

Nyfiken

Pirrig

Rädd.

Och idag 

Inte på humör

När oron blir till en insikt

Att lämna är inte frågan

Att återvända är det svåra

Det kanske inte ens går

Och jag som inte ens hann sätta upp gardiner, eller balkongskydd

Men det var inte det jag skulle skriva

Det var att jag inte ens hann inse att jag blev äldre, bytte livsstil, förändrades

Jag undrade varför jag inte längre tillhörde 

Men det var ju för att jag blivit något annat

Att inte kunna återvända till en annan plats i livet, borde vara rimligt

Men det känns orimligt

Jag är väl jag?

Alltid? 

Och nu

Att sedan återvända

Efter att ha bytt ut allt

Bytt ut alla

Vi

Jag

Du

Det är ett slags svek

Och kanske kan det aldrig täckas över 

Just därför får vi stanna

För att det aldrig kan täckas över

orden

flyr. bokstäverna, meningarna likaså.

mättad, liksom. både intag och uttag är stängt.

kan inte. vill inte.


tror ändå att det en dag kommer flöda. här eller där. tills vidare lever jag.

bloggtorka/randig tillvaro

trots allt vill jag skriva

men jag läser vidare

inhämtar inspiration

söker information

törstar efter kunskap

men längtar efter vila

vila från information

uppdatering

trender

påpasslighet

vill ha lugn

ro

stillhet

mjukhet

mildhet

inbäddat i rosdoft och knalliga ränder

kanske till och med på långa, varma, knastriga, gula och svalkande stränder

men det jag har

är istället en dator i knät

en drös med jobb

kryddat med stress

och en aning av panik

men jag gör det ändå!

hycklare

är jag själv!
men jag försöker

och jag återkommer till det
för varje dag jag vaknar
att jag försöker

varje dag väljer jag att leva
att andas
att vara i ett sammanhang
att älska
att stanna
att arbeta
på mig själv
för mig
och för andra

men inte vill jag att mitt liv ska vara
en almanacka
en attgöralista
eller ett dåligt samvete
eller kanske bara ångest

ångest lever jag med
men mestadels är livet

fantastiskt

kärlek/behov

arma människa
hade du lyssnat till varningen innan?
troligen inte

du säger
jag vill bli märkt av livet!
jag vill leva
och känna
inte utan andra kan jag göra detta
jag vill bli berörd
ända in i märgen
jag vill beröra
och beröras
jag vill behövas
och behöva
jag vill ge di
jag vill kasta ut själen i tomheten
och sedan fånga in den igen
min livmoder vill fyllas
och ut på andra sidan föda livet
och fylla livet
och bli uppfylld av liv och död

och därför kastar du dig in i
vad du sedan kommer att ångra

och alla ska vi den vägen vandra

jag tror

att du tror att jag inte tror gott om dig

därför försöker du värja dig från angrepp
förekomma dem
fast de inte existerar
förutom i din fantasi

ängsliga, ensamma människa
du ropar högst av alla
men ändå när du inte fram

varför kan du inte tro på dig själv?