våga släppa, våga satsa

dags att lägga ner
längtet
och bara satsa
här
och ingen annanstans
då finns inte
om finns inte
marsömmarna
att ha lämnat och inte gjort klart
får sitt avslut den 8 mars
då ska jag sluta slicka såren
och koppla loss
en sån där frikoppling
som man gör i bilen
det är det jag gör nu
i livet

tillåt

de här dipparna
är bara att vänja sig vid
nu när sorgen är så påtaglig
sen måste jag sluta jämföra mig
med andra
med dåtid
låt tårarna rinna
ta inte in andras dom
du behöver inte vara däruppe
du kan vara i mitten
du är nog
du duger
hur du gör
och lever
och misslyckas
och lyckas
eller finns det ens?
är inget värre än någon annan
förlåt dig själv
förlåt dig själv

älskade farfar

på en dag slutade du att existera
dagen innan ville en annan få sluta frivilligt
några veckor tidigare ytterligare en annan

hur kan man bara inte finnas längre?
hur kan vi andra bara få fortsätta att finnas till?
vad är skillnaden?

som M sa, är det tider av nöd just nu
och i dom blir jag känslokall
men idag grät jag
igen och igen
befriande
läkande

välkomnade
ett utsläpp

på den finaste dagen lämnade du oss
men jag är glad
för du var nöjd
”mätt av dagar”
25 år med flaggan i topp
du var hennes "riktiga man"
som hon kände sig trygg med
du startade alltid dansen
trots dina dåliga, böjda knän
sarkastisk, ironisk, skojfrisk
brutalt ärlig
osmidig
men välvillig
brann för det du trodde på
var så noga med att vi också skulle göra det
så orolig för oss
levnadsglad
en sköning

och till dej,
lilla mamma, vi är inte arga
bara oroliga
vi hoppas du vaknar upp
ser
och inser

- vi ses snart igen.

repris

jag blev rädd igår
för allt inkapslat
alla känslor jag förr släppte ut

nu är det bara trögflytande
inget kommer in
men gråten finns där
hotandes
om att ta över
allt

dock är jag lugn
förväntansfull
fokuserad
på det äventyr som väntar


3 ynka månader, sen är du här lilla D.
hon rör sig så

och store bror är genomläst
och jag insåg
att det är temat
för vad jag går genom
skuld
antagen
förmodad
på förhand
i efterhand
för mamma
för moster
för farfar
för storebror
för pappa

men jag kan inte ta det nu
nu när jag har en till att ta hand om
jag har sett hur det går när man tappar fokus

men sörja, vara arg, det är vad jag behöver

Mer än

längtan efter barn

Slår mig

Lamslår mig

I mellangärdet

Som blandningen mellan illamående och längtan

Detta fysiska begär efter vidderna men framförallt skogen

Sommaren

Men framförallt vintern

Vindpinade dagar

Pioner som blommar

Rabarber som skärs av, bärs in och blandas med smuldeg

Huset med vita fönsterkarmar

Var vet jag ej

Men nära till gräs under fötterna

Jag vill inte ge staden utan skönhet, staden med dess hårda, avmätta klimat

Vidare

Jag vill inte heller ständigt utmanas

Jag vill också ha ro

Baka rabarberpaj

Lyssna på P1

Köra i snömodd

Promenera i det vita kalla

Allt det dunkar inom mig, som en lätt bismak i munnen, en sötma, en längtan

Som växer sig stark

Grundad på nostalgi som jag ju avskyr så hemskt

Saknar inte våren och sommarhetsen

Men saknar det jag tror är skogen 

Och allt som hör den till

Lilla mamma

Det var hela tiden du

Som var roten

Som var grunden

Det där som gjorde att det skevade

Att det inte riktigt stämde

Och nu syns det

Hur sjuk du var

Och är

Blivit

Fortsatt vara, snarare

Och jag kan inte annat än skriva 

Jag känner

Men sen försvinner det

Bort

Igen

Och igen

Jag hatar

Ömmar för

Äcklas

Älskar?

Men du är ändå kärnan

Vare sig vi vill det eller ej

Insikt

Inser att det har att göra med respekt

Inga fördomar

Ingen partiskhet

Ödmjuk

Omtänksam 

Respekt.

Och det får mig att tänka efter

Att det har mer med mig att göra

Att jag måste 

Acceptera 

Och till och med

Respektera